I morse vaknade jag av huvudvärk. Jag bestämde mig för att jag nog var sjuk, jag hade nog minst 43 graders feber.
Jo, men jag  var nog lite varm i pannan om jag kände efter.
Jag ringde in till jobbet och sjukskrev mig.
Sen låg jag kvar i sängen tills klockan var elva, då bestämde jag mig för att hämta upp julsakerna från källaren.
Jag gick upp och duschade.
När jag stod i duschen ringde telefonen. Telefonsvararen gick igång.
Jag stängde av vattnet så att jag skulle kunna höra vem det var, om nu någon valde att lämna ett meddelande.
Jag höll andan för att kunna höra lite bättre.
Det var MARCUS!!! Killen som gav mig fjärilar i magen, fastän att jag inte mindes hur han såg ut.
Jag ryckte tag i handduken och virade den om mig, samtidigt som jag skulle ta ett ben utanför badkaret.
Det gick inte så bra för jag slant, och nu låg jag där i badkaret naken med en handduk över mig.
Jag hade troligtvis stukat foten.
Jäklar!!! Nu hörde jag ju inte vad han sa.
Jag kände mig som Agda åttio år när jag klättrade ur badkaret.
På ett ben hoppade jag ut till telefonen.
På vägen dit fick jag se att jag glömt dra ner persiennerna igår, där hoppade jag nu på ett ben och tappade handduken precis när jag tog luren.
Givetvis så bor jag på bottenvåningen och givetvis gick Tore förbi utanför.
Nu hade han sett mig naken!!! Jag skämdes så jag höll på att dö!!!!!!!
Jag bestämde mig för att ha nerdraget hos mig för alltid.
Jag slet åt mig handduken och sprang in i sovrummet, tog på mig lite kläder.

 Lite senare på dagen

Har nog aldrig känt mig så dum förut.
Det är ju verkligen typiskt mig.
Jag gick bort till telefonsvararen igen och tryckte på knappen.
-Du har ett nytt meddelande.
Det måste vara Marcus…
-”Hejsan! Det var Marcus igen. Tänkte att vi kunde ta en fika idag om du kan. Kanske ikväll? Du kan väl ringa mig så jag vet? ”
Hmm, hur skulle jag göra? Jag kunde ju gå och ta en oskyldig fika med honom fastän att jag var sjuk.
Det var bara en sak. Vad skulle jag säga om han frågar vad jag gjort med foten?
Jag kunde ju knappt gå på den. Skulle jag komma som Halta Lotta och berätta sanningen om hur jag skadat mig?
Tror inte det.
Jag bestämde mig för att träffa honom i alla fall, så jag ringde och bestämde träff klockan sju vid Kopparmärra , men jag sa inte att jag glömt hur han såg ut. Vi skulle gå till ett Café som låg där i närheten, men jag kom inte ihåg vad det hette.
Så vi får väl hoppas att han känner igen mig.

 Senare på kvällen.

Tio i sju var jag vid Kopparmärra, jag var lite nervös.
Det var jättekallt ute och rätt mycket folk.
Jag tittade mig runt omkring för att se om det var någon som såg ut som en Marcus.
Då var det någon som sa mitt namn.
-Sara?
Jag vände mig om, hjärtat bankade så högt att jag trodde att alla kunde höra.
Där stod Marcus. Det var det snyggaste jag sett i hela mitt liv.
Han var lång, mörkhårig och assnygg.
Vi började gå mot Cafeét som jag inte kom ihåg namnet på.
Vi satte oss vid ett bord och satt och småpratade lite.
När Marcus gick bort för att köpa kaffe till oss försökte jag komma på vad det var som var fel på honom.
Man kunde inte vara så snygg bara.
Vad såg han hos mig då?
Jag ska villigt erkänna att jag inte minns så mycket av dagens Cafébesök, vi bestämde i alla fall att vi skulle träffas snart igen.
Kanske till helgen om han inte var tvungen att resa iväg igen då.
Men han skulle ringa.
Jag ligger nu i sängen och det känns som om jag svävar på små rosa moln.
Kunde detta vara Mr Perfect?
Det kändes så nu i alla fall.

God natt alla mina änglar!

         Sara