Vaknade av en fruktansvärd huvudvärk.
Skulle nog inte druckit så mycket igår, men man lär så länge man lever.
Jag gick upp och tog en treo.
Sakta men säkert tog jag på mig och gick ner till bussen.
Kände att jag inte riktigt var med i matchen idag, det kändes som om något hade lossnat i hjärnan och åkte runt där inne i skallen nu.
Jag kom till jobbet och jag kan lova att det inte bara var jag som inte mådde bra idag.
Lasse hade inte ens kommit ännu, och det var inte så troligt att han skulle komma in över huvudtaget.
Jag gick ut i fikarummet och hämtade en kopp kaffe.
Där ute stod Tony, Mia och Sophie.
Dom applåderade när jag kom.

-Jasså, hur är det här då? ,det var Sophie som frågade.

-Jodå, det är väl, svarade jag och satte mig på en stol.

Det var skönt att se att fler än jag mådde dåligt.
Det blev inte bättre av att Mia påminde mig om min lilla striptease igår.

Lite senare på dagen

Jag stannade inte hela dagen i dag.
Lasse var ju inte där, så det var bara att gå när man kände för det.
Jag gick kvart över tio.
Raka vägen hem och la mig sängen.
När jag vaknade tjugo i tre på eftermiddagen kom jag på att jag måste ringa verkstan.
Det var Martin som svarade när jag ringde.
Han berättade att bränslepumpen gått sönder.
Det skulle gå på femtonhundra ungefär om han inte hittade mer fel på bilen.
Med min tur skulle väl inte bilen gå att fixa överhuvudtaget.
Han lovade att försöka ha bilen klar tills på fredag om inget kom i mellan.
När jag lagt på luren kom jag och tänka på att jag inte hade lyssnat av telefonsvararen igår.
Jag tryckte på knappen och satte mig på golvet för att lyssna.

-Du har sju nya meddelanden., sa telefonsvararen.

Det var två från morsan, Marika hade ringt en gång, sen var det tre stycken (!!!) från Marcus.
Han hade ringt TRE gånger.
- Hej, det var Marcus. Du försvann bara i lördags. Jag har inte kunnat ringa innan. Var på tjänsteresa i Portugal. Kom hem för en stund sen. Du kan väl ringa mig.

-Hej, det var  Marcus igen, Skulle så gärna vilja träffa dig igen, glömde säga att jag har annat nummer tillfälligt, men du kan ringa mig hem om du vill 122305.

-Sara! Är du där så kan du väl svara? Ring mig.

Killen verkade vara desperat, men vem var inte det.
Jag ringde Marika och berättade att Marcus ringt.
Hon tyckte givetvis att jag skulle ringa upp och kolla vad han ville.
Jag vet inte om jag vill ringa honom, då kanske jag verkar lika desperat jag.
Jag lät bli att ringa.
Satte mig vid datorn och kollade mailen istället.

Senare på kvällen.

Jag hade precis slumrat till på soffan när telefonen ringde.
Lite lagom sömndrucken svarade jag.

-Det är Sara.

-Hej Sara, läget?

Rösten lät bekant på nåt sätt.

-Jo då, det är väl som det är.

Jag lät lite tveksam, kunde det vara Marcus?

-Har du fått mina meddelanden? Du bara försvann i lördags. Var det något som hände?

Vad skulle jag svara på det? Här gällde det att tänka snabbt och det var inte lätt att göra när man var bakis.
- Jag mådde inte bra, svarade jag bara. ” Hade du kul på Valand?”
- Det var väl okej, min kusin var här från Stockholm. Sandra, du träffade henne.
Var det hans kusin? Nu kände jag mig verkligen bortgjord.
Jag låtsades inte om det. Det blev en pinsam tystnad i telefonen.

-Jag tänkte höra om vi skulle träffas någon dag?, sa han tillslut.

” Du trodde väl inte att Sandra…”
Mer han inte säga innan jag avbröt honom.

-Nää, det gjorde jag inte, sa jag och kände hur min näsa växte precis som på Pinocchio.

Vi bestämde att gå på bio till helgen.
Han skulle hämta mig, så jag får nog ta och städa nu så att jag slipper skämmas när han kommer hit.
Helt plötsligt känner jag mig mycket gladare igen, men ska jag verkligen lita på att det var hans kusin?
Jag får väl ge honom en chans.
Kommer i alla fall kunna sova gott inatt.

Kramisar

Sara