God morgon!
För det är verkligen en god morgon idag.
Det var längesen jag sov så här bra.
Jag vaknade i tid, fastän att klockan ringde en timma tidigare än vanligt, men det är ju för att jag måste ta bussen till jobbet nu ett par dagar.
Det är egentligen konstigt att jag känner mig så glad, med tanke på vilka bravader som jag varit med om sista tiden.
Velig har jag alltid varit, men aldrig så här klantig tror jag.
Jag måste rusa nu, för bussen väntar nog inte på mig.

Lite senare på dagen

Det var sant att bussen inte väntade.
Den åkte precis när jag kom fram till busshållplatsen, det hjälpte inte att jag sprang som en galning efter.
Det vore ju synd att säga att jag var ren när jag kom fram till jobbet.
För när jag sprang så såg jag inte alla vattenpölar.
Jag var alldeles svartprickig på mina ljusa jeans.
Min vanliga otur.
Men till jobbet kom jag i alla fall.
Idag skulle det sista planeras och fixas för julfesten imorgon.
Julfesten som jag glömt av.
Det blev rätt mycket att ordna med idag, men vi är ett gott gäng och vi brukar fixa det mesta.
Julbordet var redan ordnat, det hade Lasse beställt för länge sen.
Jag började faktiskt att se framemot imorgon.
På våra julfester brukar Lasse dela ut priser till vissa av sin personal.
Jag har faktiskt fått flera stycken.
Förra året fick jag pris för ”bästa ursäkt till försen ankomst ”.
Jag minns inte vad det var för ursäkt jag använde, vilket betyder att jag måste varit väldigt bra på att hitta på olika ursäkter.
Ett annat år fick jag priset ”Bästa blivande radiopratare”
Kan ha varit för att när jag väl börjar prata är det svårt att få stopp på mig.
Tony har döpt om mig till P3.
”Kan någon stänga av P3????” Ropade han en gång när jag satt och pratade med Marika i telefonen på jobbet.
Hoppas att jag slipper få någon utmärkelse i år.
Kanske jag ska försöka att jobba lite nu, innan jag slutar om tjugo minuter.
Nää, jag tror att jag slutar för dagen nu.

Senare på kvällen.

Jag gick igenom garderoben när jag kom hem.
Var ju tvungen att hitta något att ha på mig imorgon på julfesten.
Det gick rätt fort, för det fanns inget att ta på sig.
Jag blundade och pekade på ett plagg.
Det blev jeans kjolen.
Bra! Nu var det bara att hitta en överdel till då.
Efter klädvalet lyssnade jag av min telefonsvarare.
Där fanns det två nya meddelanden.
Ett från Marika och ett från mamma givetvis, tänk om hon skulle glömma att ringa en dag.
Inget från Marcus.
Jag kunde nog glömma honom nu.
Men jag ångrar fortfarande att jag inte frågade vem hon den där Sandra var.
Men det är sant det man sa som fjortis.
”Killar är som bussar, stå inte och vänta för det kommer alltid en ny”

Nu ska jag faktisk krypa ner i sängen.

Många kramar

    
                                    Sara