Sara och Marika ~ Vart tog (h)julen vägen?~



Jaha, då var det Fredag och jag kom upp ur sängen i tid idag.
Bilen startade utan problem idag och kaffet var klart när jag kom till jobbet.
Jag ringde Marcus och vi bestämde att vi skulle träffas redan ikväll.
Jag och Marika skulle på after work, fast det sa jag inte till honom.
Jag tänkte att om det skulle vara fel på den här killen så hade jag ju alltid Marika att springa till.
Idag kunde ju inte saker gå fel, det måste vara en sån där dag då allt bara är så där himlans bra. (Trodde jag)

Lite senare på dagen

Jag hade precis kommit ut från toaletten när jag hör hur Tony och Sophie stod och fnissade bakom mig.
Jag vände mig om och log mot dom, sen gick jag tillbaka till mitt skrivbord, satte mig ner och hörde hur det prasslade.
Jäklar!!!!
Jag kände att jag blev pionröd i ansiktet.
Det är inte sant!!!!!!!!
Jag vände mig om, jo visst var det sant.
När jag skulle ta på mig byxorna hade pappret fastnat där bak så jag hade dragit med mig halva rullen genom hela kontoret. Det var ju inte så att jag diskret bara kunde slänga det som satt fast där bak.
Nejdå!
Jag var tvungen att gå runt halva kontoret och plocka upp dasspappret som suttit fast på mig. Det låg ju som en lång orm på golvet!!!
Jag kände att jag ville sjunka genom jorden.
Tony och Sophie gapskrattade när jag kom samlandes på massa papper.
Jag sa inget först, men sen brast jag också ut i skratt.


Senare på kvällen.

Jag stod hemma framför spegeln och försökte välja kläder.
Visste inte om jag skulle ta på mig nåt vardagligt eller nåt snyggt eller kanske något lite sexigt.
Fast det vore ganska dumt att ta nåt halvporrigt om det skulle vara han den där tönten.
Hmm, kanske jeans och någon snygg top och den svarta långa koftan?
Då kan jag ju knäppa koftan om det är han UFO´t.
Och är det han jag tror att det är så kan jag ta av mig koftan, japp så får det bli.

Jag träffade Marika utanför Valand strax innan klockan sex.
Vi gick in och satte oss i baren.
Jag satt och spanade runt i lokalen efter Marcus.
Då kommer det in en kille i Cowboyboots med sporrar, blåa skitna Jeans lång brunaktig rock och hatt på huvudet.
Jag höll på att försvinna ner i marken.
Marika satte ölen i halsen och började hosta.
Killen var som hämtad ur en Amerikansk västernfilm.
Detta var inte sant!!! Det kunde bara inte vara han.
Jag låtsades som om jag inte hade sett honom, han gick fram till baren och beställde en öl.
Sen vände han sig mot oss och sa :
-Hej! Har inte vi setts förrut?
Marika höll på att bryta ihop, och jag bara stirrade på killen.
Jag fick inte fram ett ord.
-Dubliners för två veckor sen, sa han och tog flera klunkar på sin öl.
Här gällde det att tänka snabbt.
-Vad var det du hette sa du? Kläckte jag ur mig.
-Pär. Du fick ju mitt nummer tror jag. Sara heter du om jag inte minns fel.
Jag tittade på killen och lovade mig själv i tysthet den stunden att jag troligtvis aldrig mer skulle dricka alkohol igen.
-Du måste ha förväxlat mig med någon annan. Jag heter Malin, sa jag . Sen knuffade jag på Marika och gav henne blicken som betydde att vi skulle gå.
Vi hittade på en ursäkt och skyndade oss därifrån.
Jag bestämde mig för att gå hem och dra något gammalt över mig.
Den där Marcus fick ringa igen om han var intresserad.
Nu sitter jag här och skriver, iklädd mina duntofflor och en stor pyamas med nallar på.
En kopp te och sen ska jag släcka lampan.
Imorgon åker jag och Marika till Ullared och slåss med alla köp galna pensionärer.

SARA