Sara och Marika ~ Vart tog (h)julen vägen?~

Vaknade av mig själv idag, i tid dessutom.
Jag var pigg som en mört och gick direkt upp ur sängen och in i duschen.
Kom till jobbet en kvart tidigare en jag egentligen behöver.
Johanna skulle komma vid tio, så jag jobbade på så att jag skulle ha tid att prata med henne när hon kom.
Johanna var en väldigt rolig spontan person som man aldrig hade tråkigt med.
Det var faktiskt hon som startade det där med att vi skulle lussa för personalen.
Det hade faktiskt inte varit lika kul på jobbet sen hon slutade.

 Lite senare på dagen

Strax efter klockan tio hördes barnskrik i korridoren.
Jag skyndade mig att avsluta det jag höll på med.
Jag gick ut i fikarummet och där satt Johanna med sin lilla guldklimp.
Jag gick fram och gav henne en kram, det var då jag kände den konstiga lukten.
Jag tittade på Johanna, hon hade baby spya på axeln, kände hur jag fick en liten kväljning.
Var det så det var att ha barn? Då vill jag nog inte ha några, inte om man ska gå med baby spya på sig.
Hon satt där och berättade hur fantastiskt det var att vara mamma till denna lilla guldklimp.
Guldklimp? Jag skulle nog hellre vilja kalla honom spyboll, men det sa jag inte.
Han var sju månader nu och dessutom vrålförkyld.
Helt plötsligt slet Johanna upp en bit papper ur fickan, det skulle nog vara vitt, men var nu mer åt det gröngula hållet.
Fick ytterligare en kväljning.
Bestämde mig snabbt för att gå tillbaka och jobba igen, jag sa hej då till Johanna.
Johanna reste sig upp och gav mig en kram och sa: ”Vi kan höras av och ta en fika någon dag?”
Jag klappade henne på ryggen och sa :”Visst”.
Den där klappen på ryggen kunde jag låtit bli, jag la handen på någonting jag först trodde var snor, men det var ”bara” ett smöravtryck från mackan som Johannas son ätit, eller ja, kletat på hennes jacka.
Jag gick därifrån både lite äcklad, men samtidigt lite lätt road.
Var det så här det var när man fick barn? Man kanske vänjer sig? Vad vet jag?
Jag är ju förresten bara 27 så det dröjer säkert många år innan jag ska ha barn, och dessutom så måste man ju ha någon att ha barnet med.

Senare på kvällen.

Skyndade mig hem efter jobbet, hade ju glömt att jag hade tvättid.
Jag skyndade mig ner till tvättstugan, när jag satte nyckeln i låset kom en doft som fick mig att stanna till. Herrparfym! En sån där riktigt maskulin doft.
Jag gick och satte på mina maskiner, fortfarande fantiserade jag om varifrån den där doften kom ifrån.
Jag gick upp till lägenheten och gjorde en kopp te, Marika kom förbi och vi planerade nästa helgs bravader.
En timma senare var det dags att gå ner till tvättstugan igen, Marika följde med.
Nu kände även hon den där maskulina doften.
”Gud vad det luktar gott, undrar vad det är för parfym?” sa hon.
”Jag visst luktar det gott.” Svarade jag och skulle precis öppna maskinen som var klar, då hörde vi någon harkla sig bakom oss.
Det var Tore på fjärde våningen, den våning ville man inte stanna på, för där luktade det inte gott alltså. Tore var en man på 60 + någonting.
Han hade ”hämthår” var lite lönnfet, bar alltid hängslen och hade brillor med colabottnar.
Han hade alltså hört vad vi pratat om.
”Jag kunde inte undgå att höra er prata, parfymdoften kommer ifrån mig, jag fick den förra julen av Greta det var någon ny doft som kommit ut. AXE tror jag att den hette.”
Jag och Marika bara tittade på varandra och skämdes.
Vi bestämde att inte berätta detta för någon, tänk om någon fick reda på att vi tände på gubbdofter!!!
Inte nog med det!!! Jag blev så paralyserad när jag skulle lägga in tvätten i maskinen att jag inte märkte att jag blandat alla möjliga färger. Jag tvättade mina vita jobbskjortor tillsammans med mina nya RÖDA trosor. Ni förstår hur det slutade?
Får fråga Lasse imorgon om vi inte kan ha rosa skjortor istället.

God natt!!

    Sara